Träsket

Tidigare på en helt annan plats.
En hummelmamma och hennes lilla son har varit hos mormor som var sjuk. Det var en lång väg att gå, eftersom de måste gå över det höga berget för att komma hem till Hummeldalen. Det skulle ta minst hela natten. Det skulle gå mycket snabbare att gå runt berget, men då måste de gå genom träsket och där var det många faror som lurade.
Hummelmamman gick i tystnad och märkte hur sonen blev tröttare.
"Jag vill ha varm äppelsaft med kanel, mamma!"
"Jag förstår det, min lilla hummel. Jag vill också ha äppelsaft. Och så fort vi kommer hem, då ska vi dricka det framför brasan. "
Men om hur länge, det sa hon inte. Det skulle bli för smärtsamt för honom om han fick veta i förväg att han inte skulle få sova så många timmar i natt.
"Mamma, varför är det så mörkt på natten?"
"Jag vet inte, mitt lilla gryn. Det är kanske för att man ska uppskatta dagen bättre?"
"Men, mamma, jag vet redan att jag tycker bättre om dagen! Varför kan vi inte gå på dagen istället."
Det var inte av nonchalans som hummelmamman valde att inte svara. Men just den frågan ville hon inte svara på. Det var så många saker som var svårt just nu. Det där att det bara var hummelmamman som kunde ta hand om hummelmormor nu när hon blivit sjuk. Det där att det bara var hummelmamman som kunde ta hand om lillhumlan nu när hummelpappan hade givit sig av för att leta efter det mörka som hade smugit sig in i deras värld. Varelser från alla folk hade försvunnit spårlöst. Åtminstone hade det enat medborgarna i Fridmark. Underligt namn egentligen, Fridmark. Det skulle stämma bättre med Krigsmark, tänkte hummelmamman. För så länge hon kunde minnas, så hade det varit krig i hennes land. De hade krigat om vem som var bäst på att vara fridsamma. Precis som hon var född i det kriget, visste hon att hennes son skulle växa upp i det och att hans barn en gång skulle växa upp i ett krig. Om det inte inträffade ett under.
Det undret verkade långt borta, men den senaste tiden hade ändå något underligt hänt. Från varje folk försvann varelser, utan spår eller förklaring. Ett monster utan namn antogs vara den skyldige. Ingen visste vad han ville eller var han kom ifrån.
Den store Ben Levi Tomson hade valt ut en av honkön och en av hankön för varje folk till ett rådslag. Efter många och långa diskussioner hade de till slut kommit fram till att monstret måste hittas och förgöras. Att det var alla folkens angelägenhet om de alls skulle överleva.
Självklart var det en stor ära även för hummelmamman att hummelpappan var utvald till detta ärofyllda uppdrag. Men hon tvingades medge att en enormt stor börda också lades på hennes axlar.
Det kunde hon inte förklara för hummelsonen. Han var inte tillräckligt stor för att förstå det.
Sen att hummelmamman var den enda som kunde arbeta nu så att hummelsonen fick mat. Och att hennes husbonde inte alls hade förståelse för alla plikter som nu låg på henne.
"Inte kan hon få börja senare för att hon har en mamma på andra sida berget hon måste ta hand om? Alla har vi ju barn och mödrar, inte behöver vi ha andra arbetstider för den sakens skull? Om det inte passar henne, kan vi alltid hitta en annan som kan ta hennes arbete", sa husbonden.
Att hummelmamman tänkte att det var underlligt att husbonden som också hade en gammal mamma och ett barn kunde vara så hjärtlös, sa hon aldrig till honom. Hon visste att hon skulle vara tacksam för att hon alls hade något arbete.
Allt det som inte gick att berätta var just det svar hummelsonen behövde få veta för att få svar på sin fråga.
"Vi går genom träsket så kommer vi hem snabbare", sa hon istället.
"Mamma, mamma, jag vill inte gå över träsket! Det är läskigt där?"
"Jag förstår, mitt lilla sockergull. Men vi har så väldigt långt hem och det är mitt i natten! Om vi tar vägen genom träsket, så kommer vi hem flera timmar snabbare."
Hummelsonen tog tag i hummelmammans tjocka päls. Så började de gå mot träsket.
Så här på natten såg berget så mycket högre ut. Det tornade upp sig som en stor svart varelse över dem och skymde ljuset från månen som annars skulle ha hjälpt dem att se vägen genom träsket. Men hummelmamman kunde se att det fanns en ljusstrimma längre fram där de kunde gå säkrare.
"Det är så klibbigt här, mamma. Måste vi gå här? Det känns som att jag kommer att sjunka ned!"
"Det är ingen fara, min kolatopp. Om det blir för blött, kan jag bära dig en bit", sa hon samtidigt som hon tänkte på sin värkande rygg.
Hoppet som väckts av ljusstrimman, släcktes snabbt av det som mötte dem där.
Upp ur träsket kom en varelse som hummelmamman aldrig i efterhand kunde beskriva. Det var som att allt det som hon någonsin varit rädd för, alla sömnlösa nätter, mardrömmar och oro fanns samlade i en kropp.
Hans ögon var som brinnande lava och det rann en seg gröngul saliv mellan hans sylvassa tänder.
Hummelmamman förstod att det skulle dröja innan hon och lillhummel skulle få sin efterlängtade äppelsaft med kanel.

Stenen

En magisk port! Inne i stenen var det en lång trappa. På väggarna hängde lyktor med tända stearinljus. Hon kunde inte påminna sig om att hon sett något ljussken när hon stod utanför stenen. Vem var det som hade tänt dem? Hon tänkte på gungan som hade rört sig, som om någon just hade hoppat av den. Var det samma person som hade tänt lyktorna?
Hon rös och tvekade. Det här var inte hennes grej! Hjärtat slog som galopperande hästar i bröstet på henne. Hon såg sig om för att få en sista bekräftelse från de små spökfigurerna som hade pekat så uppmuntrande mot stenen. Men de var borta.
Den långa trappan vindlade nedåt mot ett becksvart mörker. Ljuset från de solgula lyktorna räckte bara en bit. Och hon som var så rädd för mörkret! Hon kände det som att det var tusen ögon som såg på henne, just i denna stund. Hon kunde inte veta om de var goda eller onda. Bara att de bevakade varje steg hon tog.
Hon försökte tänka på sin pappa. Han brukade lugna henne på natten och säga att det inte fanns några monster under hennes säng. Men Irmali var inte säker på att det var monstren hon var rädd för. Det var bara det där hemlighetsfulla i mörkret, det hon inte kunde se eller förstå som skrämde henne. Hon skulle bli lika förskräckt om det dök upp en hund eller en katt ur mörkret som om det skulle vara ett monster.
Dessutom visste hon nu att pappa hade haft fel! Det fanns visst monster under sängen! Det fanns visst dörrar till andra världar där månen och stjärnorna hade ett annat sken än vad hon var van vid.
”Jag kommer alltid att finnas här och skydda dig”, hade pappa också sagt. Men var fanns han nu?
Hon visste att hon inte hade något val än att gå vidare. Hon visste också att hon hade bråttom. Vad var det som Ben Levi Tomson hade sagt?
”Allt hänger på dig! Om du inte finner det du söker innan första gryningsljuset, kommer hon att smälta ned och dö.”
Sen sa han också:
”Jag kommer att skicka dig en vägvisare som leder dig rätt! Och jag kommer alltid att vara med dig.”
Märkligt, att han hade använt nästan samma ord som pappa.
Hon vände sig om en sista gång. Utanför stenen var det bara mörkt och tyst. Till och med blommorna på marken verkade ha försvunnit. Irmali bestämde sig för att sluta vara rädd och tänka efter hur hon skulle klara av trappan i beckmörker. Men så fick hon en idé! Lyktorna! Självklart skulle hon ta med sig en av de två lyktorna som hängde vid trappen! När hon tänkte efter så var det säkert därför de hängde där också.
Sen började hon gå. Irmali tyckte att hon hörde steg och en sten som föll längre ned i trappan. Men när hon stannade för att lyssna var det bara tyst.

Gungan

Vid midnatt kom Irmali fram till en glänta. Dagens hetta låg fortfarande tung i luften. Träden stod tätt runt gläntan. Deras svarta siluetter strävade knotigt uppåt som fingrarna på en gammal skinntorr gubbe. På marken var beströdd av vita blommor som en spegel av den stjärnbeströdda himlen. Mellan träden på andra sidan gläntan anades en glöd, som om det var en stark sol som belyste dem där bakom.
Irmali kände en svettdroppe som letade sig ned från hårfästet mot pilkogret. Hjärtat slog snabbare och hon kände hur det blev svårt att andas. Hon tog ett steg ut från skogen, nästan trevande som för att pröva om marken höll för hennes tyngd.
Då såg hon gungan. Precis så som Ben Levi Tomson hade beskrivit den. Den var i rörelse, som om någon just hade hoppat av den och sprungit därifrån för att leka med något annat. Irmali såg sig omkring och tog snabbt av sig pilbågen och tog en pil från kogret. Ingen var där. Hon tyckte att hon hörde någon som andades tätt intill hennes öra. Men det var bara hennes egen puls och andhämtning hon hörde.
Hittills hade allt blivit så som Ben Levi Tomson sagt. Ändå blev hon villrådig. Kunde hon verkligen lita på honom? Och vilken väg skulle hon välja nu? Var fanns vägvisaren som han sa skulle finnas här? ”Du måste lita på din inre röst. Du kommer att veta när du kommer dit.” hade han sagt. Hon började leta runt med blicken och tog små försiktiga steg framåt för att inte väcka eventuella rovdjur .
Så från ingenstans var det som att växte små självlysande, spöklika varelser upp från marken. Som svampar.
”Vilka är ni?” frågade hon.
Det var som att hennes röst absorberades av den massiva luften. Hon fick inget svar.
”Är det ni som är mina vägvisare?”
Fortfarande inget svar. Irmali hörde hur blodet började rusa upp mot huvudet. Som ett dån av ett vattenfall. Hon längtade efter sitt rum, sin säng och sin kudde. Men det gick inte längre att gå tillbaka. Hon v visste att hon inte hade något annat val än att gå vidare.
”Snälla hjälp mig! Vilken väg ska jag gå?” nästan skrek hon.
Då pekade varelserna samtidigt mot en stor sten, som inte Irmali lagt märke till tidigare. Den var mossklädd och runt omkring den var det snårigt av taggiga buskar. Mitt i stenen fanns en öppning och det var dit som varelserna pekade. Irmali skrattade till.
”Aha, ni tycker att jag ska gå dit? Men det ser ni ju att jag inte kan komma in i den där lilla öppningen”, sa hon lättat.
Varelserna stod kvar och pekade stint mot stenen. Utan att de yttrade ett ord, kunde Irmali ändå känna deras energi och var den var riktad. Det var stenen hon skulle in i, det var de oerhört bestämda på.
För varje steg Irmali tog i riktning mot stenen, desto större blev öppningen. När hon kom ända fram var öppningen tillräckligt stor för henne att gå upprätt in. Det var mörkt därinne och längs väggarna växte knotiga grenar. Irmali rös till.
”Är det säkert att jag ska gå in här?” frågade hon, fast hon visste redan svaret.
Kunde hon lita på att de ledde henne rätt? Irmali var helt enkelt tvungen att lita på sin egen känsla.